pidde

det har börjat komma lite folk till campus nu igen efter att alla varit hemma å firat jul å nyår. jag har alltid en tendens att komma hem till min lägenhet i växjö lite tidigare än alla andra. när man gör det är det sjukt lite folk här, det bli nästan som en spökstad. ganska lebbigt (skrämmande då) att gå genom området här efter som det är ganska svart å inga människor. men jag åkte ju hit för att fira nyår så då får jag skylla mej själv, fast det va trevligt. själva ordet trevligt brukar jag akta mej för efter som det låter så jävla tråkigt. trevligt är något man har med familjen så jag säger att jag hade roligt å mysigt kanske är bra att använda till mitt nyårsfirande. men nu börjar plugget igen och det börjar att röra sej här på campus igen. jag har faktiskt saknar å längtat till detta liv igen. det är ju inte plugget man längtar till det är ju allt runt omkring, känner mej precis som när jag va liten och man längta till dagis eller nått. här på campus har man ju massa vänner som man tycker om plus roliga fester å allt vad de sociala har att ge en. att åka ifrån Landskrona är ganska skönt men samtidigt lite sorligt. när man flyttar ifrån sin hemstad till ett helt nytt ställe sätter man sina vänner på spel lite, man vet inte riktigt vilka man kommer att ha kontakt med och träffa efter man varit iväg ett längre tag. så därför är det så skönt att komma hem och få en liten bekräftesle på vilka vänner som verkligen är ens vänner om ni förstår vad jag menar. det finns olika slags typer av vänner och de kommer i olika samnanhang också. det finns de som man bara träffar på fester å super med, både killar och tjejer då. denna kategori är de man kanske inte skulle ringa en tisdag å fråga om de vill plugga med en eller hyra en film. sen finns det vänner man gör just dessa saker med, man umgås socialt med dem mitt i veckan men även på helgen. den tredje kategorin är lite speciell detta är folk som man inte riktigt vet var man har dem. det är vänner som man endast umgås med för att en närma vän umgås med den, ni vet känslan man har.

flytta ifrån en liten stad som Landskrona till en lite större stad som växjö eller vilken stad som helst var väldigt skönt. när jag flytta ifrån Landskrona va staden ett skithål, en håla utan någonting å jag hata den. men något händer när man flyttar ifrån den, man börjar tänka vad staden egentligen betyder för en. då man börjar lägga vikt i var man är uppväxt då börjar man fatta var man kommer ifrån. när jag flytta ifrån Landskrona började jag sakna staden å blev stolt över var jag kom ifrån och det är ju helt sjukt eftersom jag hata den innan. sen är det självklart att jag är medveten om de problem Landskrona har, de här jävla sd å snacket om för mycket invandrare osv. själv tycker jag bara att det är så jävla överdrivet och att media har skrivit upp det som fan. men jag tänker inte på de när jag stiger av trådbussen på rådhustorget å kan minnas allt man gjorde när man va yngre. men det bästa är när en kompis å jag åker ut till den gamla byn jag kommer ifrån som heter häljarp, där jag bodde tills jag va 15. det är svårt att förklara såna gamla minnen i ord men det är helt underbart att åka runt där å kolla på allas hus där vänner bodde å skolan man gick på. snacka lite skit om gamla lärare å fyllor man hade.

men nu är jag här och det är jag mycket glad över eftersom jag verkligen gör vad jag tycker om. i gymnasiet valde jag att plugga på teknisk linje, de hette teknik å företagande tydligen de fick jag reda på efter jag va "klar". jag hata verkligen att plugga teknik, fick skitbetyg bara för att de va så sjukt jävla tråkigt. jag todde aldrig att jag skulle plugga på universitet vid den tiden, de va ju en omöjligthet för någon som mej. redan i ettan såg jag ett speciellt program i en programkatalog ifrån växjös universitet. jag läste om programet för kulturledare å alla kurser verkade så roliga å intressant, tyckte att detta kan verkligen vara något för mej. sen fastade jag mycket på att man bara behövde grundläggande gymnasiebetyg så då skulle jag ganska lätt komma in. ifrån den dagen viste jag att staden växjö va staden för mej. min gymnasietid slutade med att jag inte fick godkända betyd å fick inga grundläggande betyg så den studenten va ju jävligt rolig, fast jag e ganska bra på att dölja sånt så de va nog ingen som märkte de. tre veckor efter "studenten" va jag tvungen att göra lumpen så de va ingen mening att tänka på plugget då, mitt körkort sket sej också pågrund av den här lumpengrejen man har helt enkelt inte tid. 10 månader med ett vapen i handen å man får 20.000 kr för det, ja det är riktigt illa för det är som att äta skit i 10 månader å de gör inte jag iallafall men jag va ju tvungen. lumpen gav mej ändå en väldigt viktig sak å de va att aldrig ge upp vad som än händer. så jag plugga som en galning i ett år på folkhögskola och fick hörgsta betyg som är en fyra. vilken lärare som jag haft innan skulle tro på de, inte många skulle jag tro iallafall. sen jag gick ettan har jag fått sån här extrahjälp i svenska, eller kalla det för cphjälp så tycker jag om det iallafall. de får verkligen barnen att känna sej sjukt dåliga, man kan inte skriva eller läsa typ. i ett avsnitt av the simpsons får bart gå till sån hjälp å då säger han en sjukt smart sak. hur ska vi komma ifatt de andra barnen som pluggar i vanlig takt när vi pluggar långsammare ?. själv vet jag inte hur många jävla gånger jag läst verb, är så trött på att repetera den skiten asså. med alla odds mot sej sitter jag ändå här i en soffa i en lägenhet i växjö. fem år efter att jag kollat på ett program som jag ansåg va omöjligt att söka till pluggar jag på exakt samma program. så finns det något som är omöjligt, jag tror inte de. så gör vad ni vill för de kommer alltid lyckas om ni inte ger upp.

ha de bra vi ses